— 45 —
är öfveransträngningen under de långa marscherna. Tänk så förfärligt om de skulle bli våta om fötterna, och få snufva! Det är militarismens fel, bevars väl. Det fördömda samhället bär ensamt skulden till att beväringen får snufva. Stackars morsgrisar! Äro de gjorda af glas eller kinesiskt porslin? Gå de sönder af att hålla i ett gevär? Skola de lindas in i bomull från topp till tå för att icke förkyla sig? Smälta de ned som socker om det regnar på dem? Vilja de ha paraplyer i stället för bajonetter på gevären, och traska omkring med galoscher på bakhasorna? Går man till klagovisornas rätta forum, vore man frestad tro, att det vore riskabelt att skicka ut beväringen på vapenöfningar utan barnjungfrur och daddor, som ständigt passade på att rädda kronans pantalonger från malörer, som kunde lufta gossarna korgvagnar på skuggiga platser, som fläktade bort flugor och mygg från deras näsor, och som förde diflaskans kautschuknapp till deras rosenröda läppar, när de pepo efter mat.
Finns det verkligen sådana krukor bland karolinernas ättlingar? Ja, läs de rätta bladen under fälttjänstöfningarnas årstider! Men vid Narva sprungo 80,000 ryssar för 8,000 svenskar. Hvarför segrade vi alltid då? Därför att vi voro öfvade och drillade och hade bättre vapen! Kanske! Jag tror att vi segrade därför att vi voro svenskar. Men, man påstår att vårt folk blir bortklemadt och förstördt af struntpratet och det eviga käbblet. Inte! Våra härliga, präktiga arbetare följa nu blindt sina ledare, därför att de icke hafva någon annan användning för öfvermåttet af sin fysiska kraft och sin högborna stolthet. Men gällde det landet, blefve ljudet i pipan ett annat. Det är märkvärdigt, att de unga socialisterna nästan alltid höra till de piggaste, käckaste och mest intresserade beväringarna — när de få vara i fred. De äro roade af upptågen under patrulltjänsten och finna nöje i de nattliga öfverfallens stämning. De äro ett förträffligt soldatmaterial — blott de icke fördärfvas af andra. Men råka de i krukomakarens händer, så formas de till krukor, förstås. Ett folk, som från forntidens djup hämtat inrotade egenskaper och lyn-
