— 47 —
tjänst och lärde känna dem ut och in genom det dagliga umgänget. De voro de yppersta tjänare jag någonsin haft, alltid glada, villiga, dugliga till allt. Till dem står jag i en ogäldbar skuld af tacksamhet. Jag ville se våra porslinsbeväringar, om en stump af Gobiöknen eller några knallar af Tibets berg inginge i programmet för deras vapenöfningar! Och jag talar af personlig erfarenhet — icke från Vaxholms fästning, där jag fullgjort min sorgligt korta svenska värnplikt, och från hvars exercis jag bevarar idel angenäma och glada minnen, utan från marscher genom ofta fientliga länder — då jag säger, att det gör beväringen innerligt godt att vara på fälttjänstöfning i lika många månader, som jag varit det i hela år.
Det var en tid, då det ansågs duktigt att dricka. Det går inte längre. En tid skall komma, då pjåsket inte längre har någon kurs. Svensken är ingen kelgris. Vår historia är en kedja af hårda och pröfvande bragder. Och deras tid är icke förbi, det är min orubbliga tro. Jag känner en svensk gubbe, som vid 84 års ålder fick sitt ena ben amputeradt ofvanför knäet för brand. Då han bars ned till operationsrummet frågade han sköterskan: »Hvar ämnar ni göra af mitt ben efter amputationen?» — »Vi begrafva det», svarade hon: — »Jaså, då får ni ursäkta om jag icke kommer med på begrafningen.» Det är två år sen dess. Han klagar aldrig, men nog kan det hända, då man uttrycker sin glädje öfver hans välmåga, att han fräser »Ja, men hela min framtid är ju förstörd.» Framtid vid 86 års ålder! Gubben är min far. Under tiden klagar beväringen, ynglingar i lifvets vår, öfver snufva och öfveransträngning efter några mil. Och ändå ha de två ben att gå på.
Efter detta afbrott må vi återvända till det svenska infanteriet.
Infanteriet lefver blott på sommaren; om vintern går det i ide liksom björnen. Det kommer in i vårsprickningen, och då höstmörkret sänker sig öfver jorden, försvinner det spårlöst. Ock dock lär oss vår historia, att, en fiende icke
