Tidens tecken.
Liksom en tung och skymmande dimma i den mörka hösten utbreder sig i dessa dagar en förnimmelse af smygande oro öfver Sveriges folk. Redan i somras började vår horisont att mulna, då vi märkte att försvaret, från den upphöjda och oantastade ställning det borde intaga, drogs ned och förvandlades till en lekboll i dagens politiska partistrider. Knappt fyra månhvarf ha förgått sedan ett styrande parti slutade sin bana för att öfverlåta makten i andra händer. Under det förras ledning skänktes oss en rad af utredningar i försvarsfrågan.
Så stego de nya männen, af andra färger, till maktens tinnar. Måhända skulle de skänka oss hvad vi kräfde och efterlängtade. Och hvad fingo vi? Jo, nya utredningar, hvilkas resultat, sannolikt efter årslånga meningstorneringar, skulle växa till nya hekatomber af papper.
Vi sökte att hålla oss lugna i afvaktan på nästa steg. Längre kunde man väl icke gå. Jo, steget blef taget, och det gick fortare än vanligt för vårt folk att bli spritt vaket. Beslut, som i grundlagens orubbliga helgd blifvit fattade af konung och riksdag gemensamt, upprefvos rakt för ögonen på ett folk, som från barnaår fått lära att det lefver under grundlagens hägn.
Då hade vi fått nog och öfver nog. Då kunde vi icke längre stillatigande afvakta nya öfverraskningar och icke under tystnad åse hur lifsvillkoret för rikets tillvaro som själfständig stat gjordes till föremål för ödesdigra experiment och förfuskades i partistridernas yra. Vi, som icke ränt omkring på folkmöten för att lyssna till de tomma talen och som förstå att yttre faror, till motsats mot Jerikos murar, icke trumpetas omkull, vi, som aflämna våra valsedlar, utan att hugga in i valstriden
