“Försvarsbördorna.”
Här i landet äro vi vana vid att höra förtviflade nödrop öfver de olidliga försvarsbördorna, så fort det blir tal om utveckling af försvaret, vare sig till lands eller sjöss. Men se vi oss omkring, så märka vi tvärtom, att just under de årtionden då vårt försvar lyfts upp ur sitt djupa förfall, ett bestämdt och för enhvar skönjbart uppsving ägt rum inom alla det ekonomiska lifvets områden, industri, handel, sjöfart, export — allt.
Hur är det med lefnadssättet inom olika lager af befolkningen? Inte kan man märka några spår af att vårt folk, dignande under skattebördor, blifvit satt på förknappning. Titta in i ett köpmanshus, ett arbetarhem eller en bondes gård, och ni skall inte undgå att märka hur mycket bättre och i alla afseenden rymligare man lofver nu än förr. I fråga om nöjen och lyx ser det ut som om ingen behöfde neka sig något — hvar efter sin art. Aldrig ha väl olycksprofeterna bebådat mörkare öden, hårdare tider och mera betryckta förhållanden för vårt folk, än den gången, då de nittio dagarna skulle igenom. Redan 1901 var det bättre, då hördes endast smärre profeter och svagare stämmor. Och nu, då de stora, ödesdigra och för vår framtid afgörande karlatagen skola tagas! Få, se om inte ändå folket vaknar. Få se om inte vårt i grunden så präktiga och ofördärfvade folk nu fått klart för sig att krafterna växa i mycket hastigare tempo än bördorna.
Hur kan man förklara att försvarsbördornas olidliga tyngd blott är ett slagord utan grund i verkligheten? Svaret på den frågan får man, om man söker följa försvarsanslagens
