— 59 —
gan om premier till det civila skeppsbyggeriets uppmuntrande. Är detta rim och reson!
Om det vore möjligt att uppgöra en noggrann statistik öfver alla de svenska hem, som uteslutande eller delvis hafva hären och flottan att tacka för sin utkomst, skulle man komma till förvånande resultat. Och blefve försvarsmillionerna indragna, hur många skulle icke få känning däraf!
Under den tid af i medeltal sex månader, då våra värnpliktiga klädas och födas af staten och dessutom uppbära kontanter, ligga de ingen annan till last. Den förtjänst, den värnpliktige får afstå i sin hemort, kommer under hans frånvaro någon annan till godo och är därför ingalunda förlorad.
Därför kan man, i all synnerhet efter den senaste omläggningen af beskattningen, säga att de pengar, som anslås åt försvaret, till största delen och i grund och botten icke är något annat än en öfverflyttning från vissa, och i allmänhet de bärkraftigaste lagren af folket, till andra, ofta mindre bemedlade. Och nästan alla dessa pengar stanna inom landet. Det enda, som går ut ur landet är betalningen för nya modeller och profbeställningar af gevär, artillerimateriel och någon gång ett fartyg, allt innan vi erhållit tillstånd att själfva tillverka dem hemma.
I Sverige gå anslagen så godt som oafkortade till producenterna af varor och krigsmateriel. Vi ha ännu aldrig tagit lånemedel i anspråk till försvaret. Och vi ha därför icke att till utlandet betala dryga räntor på våra försvarsutgifter. Vi stå på egna ben och klara oss själfva. Och vi orka mycket väl att göra det också i framtiden, så mycket hellre som den oerhörda omsättning i människokraft, materiel, varor och pengar, hvilken inom våra egna gränser är förbunden med försvaret, är en konstant källa till materiellt välstånd för stora lager af vårt folk — för att nu icke tala om det moraliska själfförtroende, som framspirar ur medvetandet, att man fullgör sin plikt mot sitt land och har vett och vilja att försvara det, som är ens arf och eget. Endast vapenmakten äger någon talan i vår tid. Haagkonferenser