Ögonblickets kraf.
I det föregående ha vi i breda linjer tecknat försvarsfrågans hufvuddrag, utan att förlora oss i skymmande detaljer. Vi ha uppställt det mål, mot hvilket vi måste sträfva, om vi öfver hufvud taget finna det mödan värdt att stå beredda och rustade då kampen om världsherraväldet med sitt djupa, dystra allvar nått våra kuster. Den kampen nalkas oss med stora steg. Dagligen se vi dess verkningar. Det är förposterna som fäkta nu, och det är tid att hålla sitt krut torrt.
Men hur och i hvilken ordning böra vi bereda oss? Hur bör utvecklingen ske i riktning mot målet?
Landtförsvaret kan måhända ännu vänta något, ty vi ha ännu icke märkt några åtgärder till dess försvagande. Därtill kommer att något utarbetadt förslag till dess förstärkande enligt här ofvan gifna allmänna grunder ännu icke föreligger.
Men hvar dag vi skjuta pansarbåtsbygget ifrån oss medför ett direkt försvagande af vår försvarskraft till sjöss. Att icke förbättra och utveckla flottan innebär en ödesdiger marsch baklänges. Ty inom detta vapen går man baklänges när man står stilla, under det att alla grannar rusta.
Redan nu borde de fartyg vi äga börja flyttas öfver i andra linjen. Och ingen ny köl har sträckts på nio år här i landet!
Man tyckes vilja skänka oss några undervattensbåtar och en jagare, i och för sig goda vapen och alltid välkomna inom en marin, där man får finna sig i att lefva på knussel. Men det är icke detta vi begära. Med jagare och submariner
