— 7 —
Men Ryssland äger, hvad vi sakna, ett klart utrikespolitiskt mål. I två hundra år har Ryssland obevekligt sträfvat efter att komma fram till världshafvet.
Än Östersjön då, är den icke nog för ryssarnas behof?
Nej, de nöja sig icke med Östersjön.
Hvarför icke?
Jo, därför, att deras Östersjöhamnar äro stängda af is en stor del af året, och dessutom ha de mäktiga grannar med starka flottor, som under vissa förhållanden kunna stoppa Rysslands sjöfart och hindra alla ryska eskadrar från att tvinga sig ut genom de trånga farvattnen i Sundet och Bältena.
En makt med Rysslands stora och lifskraftiga ekonomiska utveckling kan icke i längden finna sig i ett så kringskuret läge. Ända sedan tsar Peters tid ha ryssarna försökt att tränga sig fram till någon kust vid öppet haf. De måste ut för att få luft. Aldrig har denna deras sträfvan varit mera målmedveten och energisk än under de allra sista tiotalen år. Ingen har glömt de beundransvärda ansträngningar och fabelaktiga uppoffringar i folk och pengar de underkastade sig för det enda målet att tränga sig ut till kusten i den yttersta östern och beröfva japanen herraväldet öfver Stilla hafvets handel. Men när Togo tillintetgjorde den ryska flottan, och när den ryska garnisonen sträckte gevär inför Port Arthurs eröfrare, då hade den östra utfartsvägen tills vidare blifvit stängd.
Ryssland tvingades att uppgifva, eller åtminstone undanskjuta sina planer på Stilla hafvet.
Nu ha sex år förflutit, sedan en graflik tystnad åter utbredde sig öfver Mandschuriets slagfält. Och redan forcerar Ryssland en ny framryckningslinje mot världshafvet. Det gäller Indiska oceanen. Inom loppet af sex år ha ryssarna kastat sin front från Japan till Persien, därmed visande, att det är fullkomligt likgiltigt för dem, till hvilken del af världshafvet de framtränga, och hvilka länder de nedtrampa och underkufva på sin väg mot målet. Ett ögonblick har det sett ut, som om England icke lade hinder i vägen för Rysslands
