Nöjet det är, som kring formerna dansar, —
Tills hemligt det flätat de blommiga kransar,
Som smycka den väna, beslöjade Natt,
Se’n tyst hon bland brudliga facklor sig satt!
(De aflägsna sig.)
(Tvenne Chorer af Skänksvenner framträda.)
Första Choren.
Säg, hvem som tyder i tjusande drömmar
Lefnadens gåta, så dunkel ibland? —
Drufvan! — När skön ur kristallen hon strömmar,
Nyckeln ju bär hon till dikternas land?
Tusende färgor mot glaset sig bryta:
Himmelen lånar sin bild åt dess yta,
Målad af kärlekens lekande hand.
Andra Choren.
Se, hvar Bacchanten, på rosendebädden,
Höjer mot rodnande rankan sin hand,
Vällustens bägar hon rågar till brädden,
Ropar: ”Lycksaliga öar! er strand
Glimmar ur glädjens och drufvornas nektar;
Kärlekens vinge der svalkande flägtar,
När mig den glödande saften gör varm.”
(Första Choren vill fortsätta sången, men Konungen vinkar dem bort. De framsätta fyllda bägare på taffelrunden, och gå.)
Konungen.
Kom, Reprobus! Din Herre vill dig spörja,
Om med hans magt du finner dig tillfreds.
