— 242 —
På sorgens grund, förskönade, upprunno
Min Sångmös blommor; men, bland vänners tal,
En yngling 7) var. För mig hans ögon brunno
Med strålar af en slocknad fröjd 8). Mitt val
Sjelft lågan af ett vaknadt bröst förlåter.
Med rosenband jag knöts vid lifvet åter.
Mitt ödes herrskarinna var mitt hjerta :
Hvar bokstaf af naturens hand deri
Var än ett missljud af oändlig smärta,
Än klangen af oändlig harmoni.
Här i din famn jag slumrade, o, Hertha!
Seraphiskt säll; och Känslans poesi
Blef lyckligt anad i, sin första ljusning.
För Phaon blott så slog ett bröst af tjusning.
O, Kärlek! blomman uppå lifvets bana,
Så rädd som sensitivan, för min hand: –
Du andades minutens fröjd, att ana
Af himlarna den första gryningsrand.
Din fägring prisades af sångens svana,
Men färglös dock du blef i dödens land;
Der re’n en länk med andars verld du knyter,
När själ med själ sitt himlaväsen byter.
O minnets verld, der Mälar’ns armar taga
Mot bäckens våg! Hur mången qväll till strand
Jag ilade, att öfver sjön uppdaga
Det slott 9), der Adil med förtrollningsband
Min själ höll fången! Ack, min lefnads saga
Hur’ magiskt målade hans siarhand!
Hur’ hjertat klappade i lundens sköte,
Af salig längtan, anande hans möte!
