— 244 —
O, Sappho! se’n jag delt ditt hjertas öden,
Lik dig, jag slet min plågas band i döden 13).
Dödsengeln kom: på dunkla vingen grydde
Svagt evighetens stjernor: Tiden bar
Ett stelnadt hjerta, och till afgud prydde
Sin men’skovishet, som oraklet var.
Men tviflets chaos från mitt öga flydde;
Religionen förde, sanningsklar,
Min själ till ljuset, der den englasälla
Nu dricker lif ur evighetens källa.”
Nu vålnaden försvann. I östern blänkte
Den första strimman, och i purpursken
Verldsögat strålade, och åskan sänkte
Sin thordönsröst. I Lugnets däld allen
Stod vandraren: en tår från kinden stänkte
På minneskransen, som han knutit re’n.
Han tog sin staf, och under ekens krona
Hans afsked hörs i morgonvinden tona:
”J, dunkla minnen af försvunna dagar,
J vålnader, som sväfven för min syn!
Er fåfängt skalden från sin drömverld jagar:
Ur phantasiens spegel ej J flyn.
Jag lyssnar, – och Camillas 14) luta klagar;
Jag ser förtviflans tår på bleka hyn,
När dödens offer sist åt Adil bjuder
Den sång, som glödande af kärlek ljuder.
Farväl, du nejd, som genom hjertats lågor
Är heliggjord! Igenom skuggrik dal
