Vårens fagra blomsteryta,
Ängens prakt och lundens sus,
Källans sorl och dagens ljus,
Mot den hemska natt vi byta,
Att ur djupets underland
Bringa rikdom, hand ur hand.
Jordens skatter snart bortvika; —
Gud! från Dig en enda blott
Evighetens prägel fått:
Andans frid gör alla rika.
När till Dig vi satt vårt hopp,
Klarnar själens midnatt opp.
Mellan branter, afgrundsdjupa,
Flyg, bevingad, ur vårt bröst,
Bönens helga dufvoröst!
Uppför grufvans ättestupa
Ett hallelujah, o Gud!
Svarar klippans återljud.
Blick mot blick vi döden skåda
På vår bana dristigt an;
Gud! du endast frälsa kan
Vandrarn ifrån fallets våda.
Ofvan eller under jord
Är din allmagt lika spord.
Försvinnande i fjerran mer och mer,
Re’n sången slöts, — och på den fasta grunden
Bergsmannen gick, att bryta kraft mot kraft,
Snart släggan dånade från hvalf till hvalf,
Och upp förskräckta sprungo dvärgarne
