Ur malmens ådror, der de hamrade,
Fördolda, — dock ett flitigt folk, som ej
Behöfver sofva hälften bort af lifvet;
Men, illslugt, när de samla skatter hop
Åt jätteslägtet ofvan jord, de gjuta
Förtrollningsrunor in i guldets glans,
Så att dess tjusning ger ett dvärgasinne.
Nattfjärilar kring djupets underblommor,
Förfärade af ljusets första strålar,
Som strömmade i klyftans remnor in,
Till uppbrott samlades den lätta skaran,
Och inom kretsen dvärgakungen qvad:
”Hör, skottens åskor tona,
Som till en brölloppsfest.
Min Drottning, tag din krona,
Din slöja af asbest.”
”Din hofstat sammankalla
I berger rundtomkring:
De små Elftärnor alla,
Ur dansens glada ring.”
”Vår skara fjerran vike;
Ty men’skokraften är
En thorvigg; till mitt rike
Han ljungeldsstrålen bär.”
”Min kopparport är sluten,
Men ramlar snart ändå,
I stycken sönderbruten,
När styrkan klappar på.”
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/266
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
