Skattkammare, och genomsökte girig,
Som en arftagare, de dolda gömmor.
Och i uråldrig verkstad forskarblicken
Af mästarns skilda formationer slöt,
Hvartåt han skulle finna malmens ådror.
På stegar, fästade i lodrät sänkning,
Man efter man nedklättrade, — och, se!
I schaktet, af ett bergras igenmuradt,
Låg en förstenad men’skobild: ännu
I vårens blomning oförändradt var
Hans anlet’, och det syntes, liksom klippan
Ej vågat krossa Herrens afbild. Snart
Den återfundne brodern buren blef
På fasta skuldror ur det graf-kapell,
Som af ohuggna pelare var buret.
Från griftens natt i ljuset åter bragt,
Han skådad blef liksom ett underting
Af folkets blickar; men till intet öga
Hans anlet’ bar ett vänligt minnesord
Af flydda dagars glädje, och förgäfves
En samlad skara frågade hvarann:
”Hvem är han?” — Nej! till tysthetstecken hade
Re’n döden laggt sitt finger på hvar mun
Utaf hans samtid, — och i fosterbygden,
Lik främlingen på fjerran kust, hans namn
Af ingen tunga tolkadt var ... Då kom
En sjuttiårig gumma, stapplande
Vid kryckan fram, och på den bleka kinden
Ett ungdomsskimmer spridde sig i hast,
Likt lampans stråle, när han, slocknande,
Sist flämtar opp; och vid sin ynglings hjerta
Den Gamla började sin svanesång:
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/268
Den här sidan har korrekturlästs
