— 268 —
DEN NORDISKE PELGRIMEN.
(Sann Händelse.)
I.
Ung Halfvar han bodde vid Ljusna-elfs våg:
Han hade lill’ Kerstin så kär i sin håg.
Om sönda’n, i aftonens glädtiga dans,
Ej fagrare tärna i lekstugan fans.
Gick hon öfver ängen på grönskande teg,
Sig väplingen böjde och gullvifvan neg.
När linskörden glänste på fältet omkring,
En Elfdrottning gick hon i tärnornas ring.
En qväll när ej asparna rörde ett blad,
Blott vakan i skyhöga talltoppen qvad,
Då smög liten Kerstin, med längtande qval,
Till kärlekens möte i blomstrande dal.
Vid elfven, der forsen sig entonigt göt
I silfrade vågor ur klippornas sköt,
Hon lyssnande stannar: — hvem ilar från byn
Så fort, som en ljungeld ur mörknade skyn?
Jo, Halfvar med fålarnas guldgula spann
Sig närmade stranden, der Kerstin han fann —
Med glänsande ögon mot ungmön han ler,
När vatten ur floden åt spannet han ger.
”God qväll, liten Kerstin! Så sent uppå strand?
Mig blomsterna gif, som du bär i din hand!” —
”Nej, dem bar jag plockat, att sofva uppå,
Och drömma, med hvem jag i brudstol får gå.” —
