— 291 —
för att draga andan: ”Min ädle Far, som tillbeder Friheten mera än alla andra Gudomligheter, vill ju icke instänga näktergalen i buren? Låt mig få lefva hos dig, och förlänga min ungdoms lyckliga ålder, så länge rosorna blomstra på mina kinder.”
”Och sedan?” — sade fadren, — för första gången låtsande en allvarsamhet, som han ej egde.
”Det gifves intet sedan för mig,” — svarade Cunigunda — ”ty det närvarande ögonblicket, har du sjelf sagt, är ju det enda i lifvet? — Låt mig njuta det, och jag begär ej någon annan hemgift af dig!” tillade hon, smekande hans fylliga kinder.
”Men hvad är orsaken till ditt beslut?” frågade Grefven med återhållen vrede.
”Ingen annan än hvad jag redan sagt,” svarade Cunigunda, och skyndade med synbar glädje ut ur rummet, under förevändning, att det vore tid att pryda sig till de väntade gästernas ankomst.
Ej långt ifrån slottet i en enslig trakt,
kallad Korpdalen, bodde den åldriga Veronica, känd
för sina underbara kunskaper i konsten att af
örter tillreda läkemedel och — som folket sade —
mången trolldryck. Hon hade alltid blifvit
rådfrågad, så snart någon var sjuk på slottet, ty
hennes kännedom af naturens hemliga krafter,
medelst tillblandningar af helande örter, hade
