Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Prolog.
Liksom en dotter åt sin Moder gifver
De första, små försöken af sin konstflit:
Så helgar äfven jag, o Fosterland!
Dig blygsamt och förtroligt dessa blad.
När dina Söner tusenfaldigt dela
Triumfen af din ära, och sin hyllning
Dig bjuda få med kraftens djerfva lager,
Förherrligad af tankans höga värf;
Är Qvinnans lott, att på sin enkla bana —
Så inskränkt, som en blommas lif på tufvan! —
Blott drömma om en omärkt stilla frid.
Jag ägde också aldrig större fordran,
När mot min framtids fjerrglas ögat log:
Men Ödet leker med hvart hopp, hvar önskan;
A2
