Hvart tankan flyr, till stjernan i azuren,
Kring dalens vår, på nöjets rosor buren, —
Din framtid ler, och i dess fjerran höjer
Inbillningen, en Fée, sitt luftslott opp.
Dröm, sköna Flicka, dröm! Hvi skall du ana
En scenförändring på din lefnadsbana?
Med högvis mine, hvi skall min Sångmö röja,
Att planen i din dikt förfelad är?
Men — snart en Mentor, kall som vinter-ilen,
Skall klandra värman i den enkla stilen:
Af reflexioner, i moral-sentenser,
Ditt hjertas bok du recenserad får.
Hvad långa perioder dig förskräcka!
O, hvad förhoppningar din längtan gäcka!
Romanen, bildrik som ditt unga sinne,
Kan ej i verklighet förbyta sig.
Så dikt och sanning sina strålar bryta,
Att, liksom Målarn öfver dukens yta,
Du i din inre verld, det skönas låga,
Må skåda minnet af din blomstertid!
