Lyssnande, jag tordes föga
Blicka opp: ett slutet bref
Än för mig var Sångarns öga,
Der en Gud sitt thema skref;
Först en blick till mig han sände
öfver Mozarts trollmusik,
Som Paminas tjusning tände
I min själ, ett genljud lik.
Så en blixt sin stråle bryter
I det varma sommarmoln:
Så från morgonstjernan flyter
Daggens gråt i blomsterskåln.
Ack! på Sångens toner strömmar
Känslans engla-sympathi:
Idealiskt ljufva drömmar,
Evig skönhets harmoni.
En impromtu i minuten
Kärlekens förklaring böd,
Som, ur hjertat himmelskt gjuten,
Från klaveret återljöd.
Ej en lärkas vinge röres
Mera fort, när soln sig tändt,
Än hans lätta fingrar föres
På hvar klingande tangent.
Snart en pantlek, ack, försåtligt
Vinkande i qvällens stund,
Och för Mozarts skull — förlåtligt! —
Brann en kyss på Sångarns mund.
Vårens vindar, källans vågor
Söngo i mitt bröst: det var,
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/114
Den här sidan har korrekturlästs