Som af smultron öfverregnad,
Der hvar pilt sin brorsdel tog.
ömsom dansande en stund
Uppå ättehögens rund,
Än från gärdet, som i sädet
Böljade en krusad flod,
Smögo vi med hoppets mod
Varsamt under gukuträdet,
Som i lundens skymning stod.
Andaktstysta allihop,
Lyssnande till gökens rop,
Trenne önskningar alltredan
För en osedd framtids da’r
Hvar och en på tungan bar:
”Först Guds nåd, och kärlek sedan” ...
Ha! re’n göken flugen var.
Öfrig dock var stundens fröjd:
En ruin, hvar klippas höjd
Böd, i salar, mossbeklädda,
Fantasin sitt barndomslif.
Fåglarne, som äkta vif,
Från hvar mur, att boet rädda,
Flögo bort vid lek och kif.
Snart, hvad gårdens arsenal
Gömde, tärdt af rost och mal,
Visiteradt blef och draget
Fram ur hundraårig vrå:
Trekantshatten sattes på,
Kyller, som vid Narvaslaget
Fått för Ryssens kulor stå.
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/122
Den här sidan har korrekturlästs
