I mundering, styf och rak,
Efter skilda kungars smak,
Krigade den ystra flocken,
Grenadier och Amazon,
Mot en pösande kalkon,
Som bland hela fjäderskocken
Gjorde front för batallion.
Tant, om favoriter mån,
Stridens plats ej långt ifrån,
Några toner högre stämde
Sin discant, och till reträtt
öfver gårdens gröna slätt
I ett ögonblick bortskrämde
Hvar beväpnad marionett.
Skyndande att natthugg ge,
Värre, än en hel armé,
Hastigt hördes skaran stoja.
Klockan ringde: torparn tog
Renseln på sin rygg, och slog
Eld på pipan, — till sin koja
Trött af dagens arbet’ drog.
Och när trastens chorum ljöd,
Innan korrt sitt afsked böd
Ock den muntra karavanen.
I sin jungfrubur alltre’n
Tant, vid solens bleka sken,
Söng sin aftonpsalm, lik svanen
På en öde strand allen.
