SÄDESBANDET.
.
Då Vindsvaler blåste sitt skallande horn
På Nordanfjäll,
Liten fågel ej ägde, ett endaste korn
Om juleqväll.
Han sväfva’ så frusen mot mulnade skyn;
Och titta så hungrig på ladan i byn.
På kyliga drifvan han hoppande qvad:
Hu, hu! hu, hu!
Ej höstvinden sparat det ringaste blad
För fåglar nu.”
Med dufnade vingar i stormarnas tjut,
Så klagade Sångarn vid Idugans knut.
Vid festliga bordet re’n Idugan satt
Fast sparsamt nog;
Så nöjdt var hans sinne, så skuldfritt och gladt
Hans öga log.
Till ladan han ilar; med gifmildan hand
Han ger liten fågel ett axdigert band.
Då fladdrande glädtigt lik sommarens vind
I högan Nord,
Nu söng liten fågel: ”I rimkransad lind
Mitt julebord
Är dukadt så herrligt af himlen också;
Kom, delen min gåfva, J sångare små!” —
I linden en skara sig sänkte i ring,
Så säll! så säll!
