SKÖN BOTILD.
.
När en gång, i sagans underfulla da’r,
Hvarje konstnär som en trollkarl aktad var,
Verland, Smed på Göthakungens gård, förstod
Sig tillegna kronans skönaste klenod.
Botild satt i loftet, ner i dalen såg,
Der, i klippan huggen, Verlands grotta låg:
Eldens ande drog, i ljusa kretsar, kring
Konstnärns djupa blickar en förtrollad ring.
Guldomgjuten brann saphir och diamant
I hans hand; och för Vulcani anförvandt
Svärdet, som en båge af det blanka stål,
Spänstigt bröts, men nådde ändå rakt sitt mål.
Och när kronan på Prinsessans gyllne hår
Verland pröfvar, hammarn likt hans hjerta slår.
Ingen gnista snabbare från härden flög,
Än den stråle, som från blick till hjerta smög.
Snart skön Botild sade under suckars ljud:
”Heldre blef jag din, än Balders tempelbrud:
Vakta lågan på hans altar, sjelf förtärd? ...
Nej, den hvita Gud är bättre offer värd!” —
Konung Alle, anande ej hjertats magt,
Tog sitt runesvärd, af Verland guldbelagdt,
Och med hundra drakar uppå hafvets våg
Drog han bort med Götherna på vikingståg.
Från bevakad borg Prinsessan flydde ned,
Och på sadelknappen bort med Verland red:
Mellan skogens kronor månan, en juvel,
I facetter bröt de klara strålars spel.
