Mins du den dag, hvars helga ljus ur öster
Oss bar förklaringen af Herrans ord?
Då känslan närmade, vid englaröster,
Sig först till Jesu Nattvardsbord?
Än hade ångrens heta tår ej fuktat
Vår friska kind: det godas engel än
Log i vår blick, liksom han aldrig fruktat
Förlusten af sin barndomsvän.
Omkring Guds altar vi förbundet slöto,
Som syskonblommor vid en källas rand,
Och trones stjernor i dess spegel göto
En återglans af hoppets land.
Guds andas flägt på bönens dufvovingar
I nådens himmel tog vår suck emot,
Och hviskade: ”Det offer, du mig bringar,
Är hjertat, lagdt vid korsets fot.”
Vi hörde Jesu röst vid lifsens källa:
”O, låten Barnen komma fram till mig!”
Med sinnets ödmjukhet, o, Gud, hur’ sälla
De späda famnades af dig!
