Att saknaden i blida drömmar ler!
Då glömmer jag min plågas långa dagar;
Lik svanen, då på enslig strand han klagar,
Säll af det svar, som endast klippan ger.
I ensamheten af min gömda hydda
Är Du den vän, som ej förskjuter mig;
Du sjunger om de dar, som äro flydda,
Och hvarje hågkomst får en tolk i dig.
När du för barndomsfromma sinnet spelar,
Min lefnads natt i glesa moln sig delar,
Och fjerran dagas Elyséens rand;
Der hvilar Hoppet sina trötta vingar,
Och med en krans, som han af liljor slingar,
Mig vinkar gladt den kända engelns hand.
En gång, när ögat, djupt i tysta mullen,
För vårens fröjd och solens blick är släckt,
Ljud än en sång, i linden öfver kullen,
När lärkan stämmer opp sin morgonväkt!
Mer ljuft, än eolsharpan, sjung i qvällen,
Om någon Vän besöker gröna cellen,
Och vittnar, hvad mitt brustna hjerta var!
Då skall min ande susa öfver ängen,
Och klangen, darrande i sista strängen,
Ge åt hans trogna gärd mitt sista svar.
