På rosor slumrande, o, sol, du målar
Ett magiskt skimmer öfver flod och lund,
Der Minnet firar, i de bleka strålar,
Med Sorgen en förnyad högtidsstund.
O! lyssnen vänner, tidigt hädanfarna
Till återseendets och fridens Gud,
Från moln till moln, när vesterns skyar klarna,
Likt Ossians andar, än till sångens ljud! —
Dock intet gensvar, ingen helsning gifven
J jordens pelgrim på hans öckenfärd.
”Tro profetian, i ditt hjerta skrifven” — — —
Så hviskar känslan i sin aningsverld.
En evig längtan dock mitt qval föröker;
När himlen ler i stilla aftonglans,
Den dolda källan för mitt hopp jag söker:
Der blommar ock för mig en segerkrans.
I minnets ljus, när den försvunna dagen
De klara stjernor kallar fram på nytt,
Jag ser de oförgätna anletsdragen
Inom min själ, der glädjens morgon flytt.
Oskrifvet är ett hoppets ord derinne:
Den fröjd, som i ett ögonblick försvann.
