En folkrik öcken, der i konstfull prakt
Hvar diamant, som med facetter prålar,
Ej alltid bruten blef ur klippans schakt.
Hvar helst en fröjd omgycklade mitt sinne,
Hvar smärtans allvar räknat årens tal,
Med himmelskt anlet’ log mitt barndomsminne,
Och taflans grund var i min barndomsdal:
Din ordningsverld, med stränder löfbeprydda,
Der flitens hjul i kapp med forsen gå,
Och der ditt väl, en bön i hvarje hydda,
För Dig blott syns i andras väl bestå.
Förädlande hvad lyckan Dig beskärde,
En Patriark inom din fosterbygd,
Hvar grad af hennes delningssätt Du lärde
Ej blott förstå, men ock med christlig dygd
Du gör det goda, ej att lön begära
I men’skors pris, nej, i ditt eget bröst —
Så, ledd vid ljuset af all sanningslära,
En sabbathsmorgon är din ålders höst.
Din kunskapshåg sin helgedom upplåter,
Förljufvande din hyddas enslighet:
De gamla skrifter, der en fornverld åter
Uppvaknar ur sin sunkna herrlighet;
Än hänförd af det höga, ursprungsrena
I tankans kraft, som der afspeglar sig,
Än täljer Dig stjernhimmelns bok allena
Om Skaparns storhet, oföränderlig.
Men, när allt jordiskt som en dröm försvinner,
En samlad skatt din själ för himlen har: