Med ordet skrifvet i ditt rena sinne,
Du gick, o Pilgrim, hän till Christi graf:
Der känslans blomma du till offer gaf:
Din ungdomsdröm, din första kärleks minne.
Med trons myster, försakelsen, bekant,
Allen du stod i helgedomen inne,
Bland oinvigda, lik en Hierophant.
På helig jord att bedja och försaka,
Hvad salig fröjd! — Ack, hvart du hänförd såg,
En samling för ditt fromma öga låg
Af rika taflor, dem du gett tillbaka,
Helgjutna ur din själ, åt Nordens hem.
Väl dig, som fick med österns stjernor vaka
En Julnatt, evigt klar, i Bethlehem!
Tack för oliven, som för mig du brutit,
En skön relik från Oljobergets topp!
Der vid Guds andas fläkt den runnit opp,
Har Jesus tårar af sin kärlek gjutit.
Må, när jag felar, på de späda blad
Min tår ock falla! Aldrig Gud förskjutit
Det hjerta, som om frid och bättring bad.
Göm i din Stambok dessa enkla orden,
Som sippan ibland österns blomsterprakt,
Den samlaren i sitt herbarium lagt,
Att se de skilda plantors art på jorden.
Men framför allt, var i ditt hemland säll,
Med resans minnen rikt begåfvad vorden,
Och med en älskad brud i landtligt tjäll.
