Se, den hufvudskål, som fordom verldssystemer innebar,
Som för Gustaf Adolfs Dotter sina läror tolkat har!
Nu, som basilisken, stirrar ögongropen dåren an:
Allt är säljbart här på jorden, döden ock är handelsman.
Under pannans svarta bågar brann geniets gudalån:
Nu, hvem aktar mig, bland skräpet i ett sterbhus, gömd i vrån?
Snillets thronpell har jag varit: underbara trådar här
I mitt hvalf har ljuset spunnit till sin väfnad, fin och skär.
Blixtrande en gång mitt öga spanade i etherns våg,
Och med tankans skarpa örnblick bortom tidens gränsor såg.
Kretsen under Empuréen syntes fordom mig för trång:
En omätlig själ härinne följde stjernan i dess gång.
Djerf, i skådning sänkt, jag sade, tryggad vid förnuftets lag:
”Gif mig rörelse och ämne, — och ett verldsallt skapar jag.
Dock hos Gud, som verldsidéer stoftet gaf, jag källan fann
För all vishet: sanningsstjernan klarast i dess spegel brann.
