Dess kraft, af evig längtan manad,
Ej sjelf sitt mål i tiden vet.
Förgäfves öfver jorden strödde
Italias vår sin rosenprakt;
Ej Fornarinas[1] öga glödde,
Som förr, med ljuf berusningsmakt.
På solbeglänsta höjder thronar
En brud i from förklaringsglans,
Kring hvilken englachoren tonar,
I harmoni med spherers dans.
Hon är hans suck, när bönen brinner
Inom hans bröst på hvilans bädd,
Tills verklighetens verld försvinner,
I magisk natt af stjernor klädd.
I drömmarnas mysterier sluten,
För Konstnärns blick hvad helig syn:
Marias bild, af ljus omfluten,
Af rosor krönt på morgonskyn!
Dess anlet’, lik en lotosblomma,
Som ser sin bild i källans våg,
Med ögon klara, helgonfromma,
I djupet af hans hjerta såg.
En stilla glans af skönhet hvilar
I hvarje drag, så lugn och klar,
Som himlen, när af stormens ilar
Ej mer en flägt, ett moln är qvar.
En slöja[2] kring Madonnan sväfvar,
