När maktlös den Älskade dignade ned,
Bröt Jesus en lilja och hastigt dermed
Den hväsande ormen berörde:
”Drag giftet tillbaks ur det menlösa blod!” —
Naturen i hyllning hans stämma förstod,
Hvart djur i sitt inre den hörde.
Strax giftet ur handen den svekfulle sög:
Det renade blodet i ådrorna smög
Sig åter i lekande vågor;
När Jacob med leende ögon igen
Såg opp på sin Frände, sin himmelska vän,
Då brann det af kärlekens lågor.
Han sprang i sin Frälsares öppnade famn;
De blandade tårar, de blandade namn,
De kysste hvaranuan, så sälla!
Och åter till heliga Modren med fröjd
De kommo, när solen från glimmande höjd
Gick hem till all varelses källa.
