Ty Natt och Dag, så fjerran annars skilda,
Här smögo vänligt i hvarannans sköt:
Och drömmande stod hela blomsterflocken,
Med perlor glindrande på ögonlocken;
Blott fåglars flöjtljud helga tystna’n bröt.
Hvad under, att en namnlös trängtan bäfvar,
Af sälla qval, i Ragnhilds fantasi?
På jorden paradiset är! Det sväfvar
I lundens prakt och sångens melodi.
Och dagens stunder, förr så afmätt kända,
Nu kunde fly, nu kunde återvända,
Likt glada drömmar, gycklande förbi.
”Säg mig” — sad’ Ragnhild — ”hvi så himmelskt blommar
Här allt, så doftande i glädjens färg?”
’’Jo,” — Ramund svarar — ”jag från Söderns sommar
Har flyttat dessa plantor på mitt berg.
I Valland såg jag fordom drufvan glöda,
Mång’ Kämpe för min båges pilar blöda
Och för mitt hedna svärd mång’ christen dvärg.
Du äfven, skönsta Ros, ej mer må skilja
Din mogna knopp från Ramunds hjeltebarm!
Allt måste vika för en Kämpes vilja,
Och allt begränsas af hans fasta arm.
Dock mild är Styrkan, näns ej att befalla ...
Väl hyllas Dagens Gud af blomstren alla,
Men derför’ blott, att han är blid och varm.”
Ur blick till blick besvarad kärlek flyger,
Frå själ till själ han eldbevingad når;
