I Ragnhilds bröst en okänd vällust smyger,
Som medvetslös sig sjelf ej rätt förstår:
I qväfda suckar hjertat tjusning andas,
På kinden fruktans färg med glädjens blandas,
I blyga ögat darrar — nöjets tår.
Då, hastigt, mötte Ragnhilds sänkta blickar
Korsliljan på sin stängel — Korsets bild!
”Du varnar mig!” — hon bröt den — ”Himlen skickar
Dig till min räddning ... Gud! O, var mig mild!”
Mot Ramund, korsande, hon blomman höjde;
Med vaknad sans, förtrollningen hon röjde,
Och ljus blef känslan, från sin yra skild.
Trons helga Under! — Se, vid klippan bunden
Stod Ramund, lik en bildstod! — Från hans famn,
Med liljan väpnad flydde Ragnhild lunden,
Och nämnde, bedjande, Försonarns namn —
Från bergets krökta irrgång strax hon finner
En banad stig — och hastande hon hinner
Snart åter klostrets lugna, tysta hamn.
I helig andakt stum, vid portens galler
Står Ragnhild: re’n med dån det öppnadt är;
Men ingen högtidsglans i ögat faller,
Af djupa suckar blott hon mötes der.
”Här, Systrar! till Mariefestens ära
Ett vördnadsofFer äfven jag vill bära!
En korg med sköna blommor jag förär.” —
Då hörs den stränga Abbedissan svara:
”Kom, ynderska! att straffas för ditt brott!
