Redan flögo hyddans bränder,
Gnistrande från topp till topp:
Då till himlen, på Guds händer,
Buros tvillingarna opp.
Modren kom — I kulna vinden
Sven, förstelnad, blek och rädd,
Dignad låg på drifvans bädd,
Med en frusen tår på kinden:
Snart i dödens snöfärg klädd.
Djupt var qvalet, hemsk var natten!
Stormen öfver liket hven.
Modren fann den sökta skatten,
Ack! de innebrändas ben;
Sönk till dem med brustet hjerta
Kärlek! Skapar’ns hemlighet,
Himlarnas lycksalighet!
Afgrundsdjupet af din smärta
Blottar dock din evighet.
Morgon kom — det ringdes samman;
Döende hon blickar då
Opp till skyn. Ur purpurflamman
Englaljud dess öra nå:
”Bland Guds valda helgonskara,
Att hans ögon skåda få,
Mamma! kom till dina Små!
I Guds stjernegårdar klara
Vi som späda liljor stå.”
