Dånar, liksom Thor,
Utför klippans barm;
Snön, bland skyars dans,
Smyckar hennes krans.
Som en vildren, snart
Forssen, på sin stråt,
Drar min gosses båt
I sin klippefart;
Bäst, som sol’n gått opp,
Uppfyldt är hans hopp.
Böljans rädda barn
Stimma i sin lek;
Under sluga svek
Kastar han sitt garn:
Ty hans öga vet
Böljans hemlighet.
Mycket nog jag kan;
Vall med renar gå,
Bryta rötter små,
Binda korgen grann —
Sådant arf jag blott
Af min Moder fått.
Klättrande hon gick,
Då jag liten var,
Mig på skullran bar;
Och min späda blick
öfver molnens våg
Goda andar såg.
