Längta, längta! Trons insegel
Bryts på grafvens tysta mund.
Dunklare i flodens spegel
Gjuts hvar bild i qvällens stund.
När din sol åt vestern skridit,
Dock ej fåfängt här du lidit,
Om i fadershemmet då
Sist du vågar klappa på.
Du blodskrift i hvart bröst, som Mästarn gifvit
Sin lärling, då till okänd ort han for: —
I känslan Han sitt Evangelium skrifvit,
Åt samvetsrösten varnande förtror
Han Lagens taflor. Vexlande än ljuder
Du, æolsharpan lik, än skräckfullt bjuder,
En thordöns stämma, som förkunna vet,
Att Mästarns valspråk heter: evighet.
Väl, när sist du öfverlåter
Skriften, om den läslig är!
Offereld, till himlen åter
Flyg, och altaret förtär!
Jorden ej din syn begränse,
Och med hvita vingar glänse
Engeln, i sin helga skrud,
Som bär flamman hem till Gud!
