Ack! vore jag en Näktergal,
Med Amors flygt jag skulle ila
I aftonvinden tyst och sval,
Att på ditt öppna fönster hvila.
Der glömde jag, att Mälarn låg
Så nära med sin klara spegel,
Och att på luftens azurvåg
Jag ägde vindens lätta segel.
Jag glömde lundens täcka strand
Och Floras alla blomstersängar,
Blott rädd, att vingen kom i brand
Då Orpheus rörde sina strängar.
Jag satt der trogen natt och dag,
Blott att du alltid ville sjunga;
Och glömde bort, att äfven jag
Då ägde en så klangfull tunga.
Men då du somnade hvar qväll,
Då skulle jag din stämma härma
I klara ljud, och öm och säll
Min lätta vinge till dig närma.
Och sitta vid din hufvudgärd,
Och tjusas af de ädla dragen,
Der åldern glad och vördnadsvärd,
Har lånat penseln af behagen.
