Se, himmelens liljor, de blomma ej ut:
Från dagarnas början till dagarnas slut,
För evigt desamma!
Blott menniskans lif är en irrande flamma.
Den tändes och slocknar; den tändes på nytt
Från död och till lif i sin vexling förbytt. —
O! säg, hvart du hamnar.
Du, Tanka! som verldar i blinken omfamnar? —
Hvem tyder din gåta? Den bleknande mund,
Som Dödsengeln kysser hvarenda secund?
De slägten, som vandra
I likrummet qvar, att begråta hvarandra? —
Hvad tårar och löjen i tidernas lopp,
Hvad lysande drömmar, hvad gäckande hopp,
Hvad öden, som tiga! —
Ur grafvarnas tystnad ej rösterna stiga.
Men stjernorna gå, i sin kretsande rund,
I dag som i går. — I Gethsemanes lund
Från banorna höga
De sågo sin spegel i Frälsarens öga.
Hvad heliga strålar! Från sorger och strid,
De vinka med oskuldens eviga frid
Till kärlekens boning,
Som voro de alla ett ord af Försoning.
