Hvad tröst att beskåda de festliga ljus,
Dit fjerran, som barn till sitt fädernehus,
Ur tårar vi blicka,
Och helsningar hem till de älskade skicka.
Då öppnar sig hjertat likt morgonens ros:
Åt himlen blott känslornas öden förtros;
Och stilla hugsvalar
Den röst, som oändlig i rymderna talar.
Der mötas i dag, som för tusende år,
De älskandes blickar vid saknadens tår,
Med längtande sinne
De hviska: ”Vi skiljas ej mera derinne!”
Med aning om himlarnas eviga hopp,
I glädje och smärta vi blicka ditopp.
Der, kärlek, du målar
Din verld i förklaring af stjernornas strålar!
