Camillas Skald! med pudradt hår
Och fin förbindlighet i dragen
Än kallar fram den tid i dagen,
Då Gustaf log mot Sångarns vår.
När, Gyllenborg! med Creutz din rang,
Som Sångare, Du troget delte,
Öm, ljuf den mollton var, han spelte,
Men kraftfull, klar Din lyras klang.
Se, Bellman! — Då kring dal och höjd,
Sann, som Natur’n, Du föremålen
Besjöng, hur’ djup var dock symbolen
Af menskolifvets qval och fröjd!
Satirens udd, på sluten mund,
Fru Lenngren synes blygsamt gömma,
Och blott om de Idyller drömma,
Som ljödo skönt från hjertats grund.
Hur’ glänsande Ditt ryktes låf!
Hur’ lagerkrönt i ungdomsåren!
Nu, Philosoph! med silfverhåren:
”En Sångarkung i utdödt hof.”
Med rena, ädla drag, Linné! —
Så länge jordens blomster spira,
Skall hvarje Zon i kransen vira
Ditt namn, och Dig sin hyllning ge!
