Hvi klandra Norden? Ehrenswärd!
Sjelf en caprice utaf naturen.
Ditt blixt-genie såg claire-obscuren
Så djupt af konst- som men’sko-verld.
Der hvilar Ödmann! — lutad än,
Glad, fryntlig, uppå hufvudgärden,
Från hvilken tankan flög kring verlden,
Och kom på upptäckt rik igen.
Se, Martin! from, Elias lik,
Som såg förklaringen den höga:
Med trons och hoppets inre öga,
Blott anande sitt himmelrik.
Dig, Laureus! grafven slöt,
När skönast hoppets stjerna lyste: —
Den eldsjäl, som din genius hyste,
Du glödande på duken gjöt.
Sin efterverld ser, Ehrenstral!
Trygg ifrån konstens äresäten.
Och Karsten! — Ack, hur’ snart förgäten,
Liksom en tystnad näktergal! —
