Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 24 —
NINA.
Jag vill ila, jag vill ila
Till min längtans hulda verld.
Atterbom.
Ensam gick en Tärna,
Ledd af nattens stjerna;
Genom skogen vilda stormen röt.
Håret flög för vinden,
Tåren sönk på kinden,
Och förtviflan genom själen bröt:
”Hjertat föds, att blöda —
Lycklige de Döda!
Gifve Gud, mig grafven inneslöt!”
Sorgligt hördes orden.
Dignande till jorden,
Ser hon hopplöst upp mot stjernans höjd.
Då, vid månans fackla,
Syns en Gubbe vackla
Samma vägen fram, mot kryckan böjd.
Fattigdomen känner
Alltid sina vänner,
Och bekymrets delning är ej dröjd.
”Säg mig, goda Flicka!
Hvarför’ tårar blicka
Ur ditt öga, bedjande, mot skyn?
Har då lifvets smärta
Redan nått ditt hjerta,
Qvalets gift förbleknat rosenhyn?
