Den här sidan har korrekturlästs
DAGBLADET.
Vid dagens gryning snälla Bin
Re’n hemta honing, blomsterfin,
Från dal till dal; på gräsen
Hvar fjäril släckte nöjets törst;
Då vaknade Dagsländan först,
Med surr
Och hurr;
Det blef ett fasligt väsen.
Hvart bi hon slog med vingens flor
Och ropte: ”Undan, mygg!” Så stor
Hon ständigt var i orden.
Så hela dagen for hon fram;
Men ack, när soln i vestern sam
Sin kos, —
Hvad tros? —
Död sönk hon re’n till jorden.
