Säg, hvarför’ du klagar,
Än i vårens dagar?
Jag, i hösten, tror en huld Försyn.” —
”Stormens vingar tystna;
Hvila dig, och lyssna!
Snart förtäljas kan mitt lefnadslopp.
Vid min första timma
Lyckan syntes glimma,
Morgonen i purpurglans gick opp;
Tryckt till Modersbarmen,
Ledd af Fadersarmen,
Ljuft jag jollrade min framtids hopp.
Växte, sprang och lekte,
Hvarje blomma smekte,
Än af ingen svekfull önskan tärd;
Byggde hus i sanden,
Dammar små vid stranden, —
Dagens möda var af nöjet lärd;
Satt på spiselhällen,
Lyssnande, om qvällen,
Lyft i sagans dunkla andeverld.
Tidigt hjertats aning
Fick en högre daning:
Själen lärde känslans harmoni;
Samljud gaf Naturen;
På dess fägring buren,
Upp till Gud gick tankan, säll och fri.
Men — när hoppet gäckas,
När dess Jul-ljus släckas,
Lifvets morgonsång är snart förbi.
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/31
Den här sidan har korrekturlästs
