Ack, till skönhet, ack, till kärlek,
Ack, till himmelen och Dig!
Se! en Genius der kommer,
Glänsande i fjärilsvingar;
Vinkar dig, att utan fruktan
Fatta späda barndomshanden,
Följa med till palmekullen.
Vänligt hviskar han: ”Från höjden
Skall du se din dal förvandlas;
Nejden vidgas, lifvets rike
Blir till fantasiens land.
För ditt öga skall det skimra,
Om du gömmer i ett trofast
Hjerta hvarje helig syn.
Hvarje dunkel gåta löses
Af den evighet, som slumrar
I din själ. Men var blott trogen!
Annars plötsligt faller slöjan,
Och du ser blott öde klippor,
Kala hedar, der hvar blomma
Dött i sandens heta hvirflar.”
Då till kullens höjd vi hunnit,
Hvilken reslig gudabyggnad,
Hvilka strålande colonner!
Gläds! du blickar Sångens tempel,
Och ett altare i fonden
Flammar, med en offerlåga
Skön som vårens gyllne skyar.
