Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/44

Den här sidan har korrekturlästs
— 38 —

LILJAN OCH SPINDELNÄTET.

En Lilja stod, så frisk och glad,
I blomsterdoftets ljufva bad,
Och log i morgonstunden;
Med tåren, glänsande på kind,
Hon böjde djupt i vestans vind
      De späda blad,
      Liksom hon bad
En morgonbön i lunden.

För blicken låg, i strålar sällt,
Små silfvermolnens vida fält,
Der dagens stjerna blänkte:
En längtan steg i hennes bröst,
Hon ville ge den ljud och röst —
      Ack, arma barn!
      Ett spindelgarn
Sig öfver henne sänkte.

Och nätet som en dimma satt
För blommans öga, dag och natt,
Och rena sinnet störde;
Kringspunnen nu af jordens grus,
Blott skymtvis såg hon himlens ljus,
      Så matt och blekt!
      I floret, vekt
Sig vindens suckning rörde.

Förgäfves hennes hjerte-blad
Till höjden om förskoning bad,