HELSNINGEN OCH ALEN.
Vid bäcken i en vacker dal,
Der Vandrarn gerna dröjde,
Sig höjde stolt en åldrig Al;
Och vid dess fot man röjde
En blomsterkrets. Så festligt grann,
Hvar blomma der sig skönast fann,
I böljans sköt;
Dock Rosen bröt
Först tystnaden i runden.
Rosen.
Säg, Lilja! om min drottnings-skrud
Ej Hilmars dyrkan vunnit?
Han ensam kom, då lärkans ljud
Till Österns gudom hunnit;
I trånfull glöd jag honom gaf
En blick — han strax tog hatten af! —
Min ungdomsglans,
Så lika hans,
Fick hans beundrans helsning.
Liljan.
När Dagens drott från fästets höjd
Min silfverkalk bestrålar,
Ser Hilmars blick ej då med fröjd
Den blomsterskrift, jag målar?
Min öppna själ, en sanningsbild
I helig drägt, från skuggor skild,
Mitt ögas tår
Han glad förstår:
Min var hans oskulds helsning!
