VÅR OCH KÄRLEK.
Ljufva längtan! Vemodsfulla smärta!
Ila, ila till min Älsklings hjerta;
Hviska tyst i qvällens skymningsflor,
Huru Minnets myrtenkrans sig lindar
Kring mitt varma bröst, i vårens vindar,
Der en suck i hvarje susning bor!
Lossad ur de snöbetäckta banden,
Nalkas böljan med befriad barm;
Slår sin harpoklang mot klippestranden,
Vinkar med sin spegel, blank och varm:
Vårens himmel hon i famnen sluter,
Lik ett hjerta, der en älskad blick
Känslans moln och känslans klarhet gjuter
I ett evigt återstråladt skick.
Dagens unga gud på gyllne skyar
Hoppets önskan tecknar och förnyar,
Då han hviftar med sin vinge ner.
Kunde jag med silfvermolnen segla,
I ditt ögas blåa himmel spegla
Denna själ, som jag dig återger!
Blomman spirar, skogens kronor knoppas,
Hjertat andas fröjd i fulla drag;
Väckt ifrån sin vintersömn, att hoppas
Lifvets ljus i en föryngrad dag.
Äfven fången helsar genom rutan
Vårens flägt — en blick till Sångens land! —
Och, försonad med sig sjelf och lutan,
Rör han strängen än med lycklig hand.
