Ack! men facklan släcks vid vestra randen;
Ensam står jag på den öde stranden,
Der min öppna famn mot Dig är sträckt!
Ser din bild med aftonstjernan sväfva
Öfver vågen — Alla strängar bäfva
I mitt bröst, vid minnets ljufva flägt!
Natten sänker sig från andeverlden,
Af sin yngre syster Drömmen följd;
Lik en helig nunna, skild från flärden,
I sin vida, dunkla slöja höljd.
Hvilken längtan tycks dess hjerta häfva!
Hvilken bruten suck ur djupet gå!
Hemligheten syns på tungan sväfva;
Trohet kan den, utan ord, förstå.
Susar fram, i qvällens tysta timma
Som i flor sig klädt vid månans strimma,
Denna suck, som genom rymden far?
Anar du mitt hjerta och dess plåga?
Denna dolda eld, hvars helga låga
Blott åt Dig sin hela flamma spar?
Kom! och Näktergalens röst i lunden
Högtidskrans af ödets kedja gör;
Hvarje länk, som der för hårdt är bunden,
Af hans välljud snart du lösas hör.
Må den lilla Sångarn djerft förklara
Tvenne hjertans dyra hemlighet!
Sången blott förmår den suck besvara,
Hvarom endast han och Natten vet.
