BLOMSTER-GLASET.
Ett förmaksbord, en sommardag
Bar blommor utaf många slag;
Rikt var bouquetten bruten.
Främst Rosen, skön i ungdomsmod,
Och under hennes vingar stod
Linnéa, blyg — och sluten.
Der en Tulpan sig ock befann,
Som Junos Fågel stolt och grann
Och prunkande i drägten;
Hon höjde sig ur blomstrens krets,
Och såg med hvassa bladens spets
Förnämst på syskonslägten.
Hon reste sig på dristig fot,
Och talte, med ett trottsigt hot,
Till skogens blyga tärna:
”Hvad gör Du här, så skygg och stum?
Hvem ser på dig, i dessa rum?
Här är jag ensam stjerna.
Jag växer blott i Konstens land;
Der bröt mig mången Skönhets hand
På trädgårds-promenaden,
Då hon helt sakta, prydd och rak,
Skred fram, ett underverk af smak,
Med sällskap ifrån staden.
Jag snart förnam af deras ord,
Att bland förtjenster på vår jord
