Den här sidan har korrekturlästs
Allt hvimlar som ett glitter,
Allt hviskar: ”lycklig bli!”
Men dunkla slöjan höljer
Nu skog och haf och strand;
Då jag min brudgum följer
Till Amors gömda land.
Hvad sälla drömmars skara!
Hur’ ljuf min framtid ler!
Dock — ho kan väl förklara,
Hvad endast Natten ser? —
Snart syns Aurora glänta
På österns gyllne port,
Och Phœbi fålar vänta
Att föra Guden fort;
En flägt då, flydd ur fållen
Af purpurmanteln, rör
Vid Kavaljers-parolen
Och den i luften strör.
Knappt ser min Älskling detta,
Förr’n otacksam han flyr
På blomster vingar lätta,
Till nya äfventyr.
Den glömda bruden gråter
I lilla hufvan än,
Och suckar: ”aldrig åter
Fås denna natt igen.”
